Omställningssteg #1: Inse att vi i Sverige har en mycket stor omställning framför oss

Vi har det gott i Sverige. Vi ligger bra till i jämförelse med andra nationer inom ekonomiskt välstånd, livslängd och skolsystem. Vi är fria att tycka och säga vad vi vill. Vi har mat på bordet. Det pågår inget krig i Sverige. Lyckomätningar pekar på att Sverige är ett av de bästa ställena på jorden att leva på.

Många länder har det betydligt sämre ställt, och det är inte konstigt att det finns en längtan hos många att leva i ett tryggt, stabilt och fritt land som Sverige. Och ha samma möjligheter till materiell välfärd som vi har.

Vår materiella välfärd och vårt sätt att leva har dock en allvarlig baksida. Den innebär en resursanvändning, utsläpp och påverkan på ekosystemtjänster som planeten riskerar att inte mäkta med. Att jordens växande befolkning skulle ta efter våra levnadsvanor verkar vara ett högriskprojekt. Det är därför det är så oerhört viktigt att just vi kan ställa om och visa hur vi kan leva båda goda och miljömässigt hållbara liv.

Jag stöter ofta på uppfattningen om att vi i Sverige är en miljöförebild för andra länder. Vi har låga växthusgasutsläpp från el- och värmeproduktion. Vi har reningsverk för avloppsvatten och ett jämförelsevis väl fungerande återvinningssystem. Vi har flera duktiga företag som har potential att öka exporten av miljöteknik. En del undersökningar visar att vi är duktiga på att arbeta med våra miljömål. 

Men hur står sig egentligen vår miljöpåverkan jämfört med andra länder?

Enligt WWF’s sätt att mäta länders miljöpåverkan, Ecological Footprint, så använder vi svenskar över tre gånger så mycket resurser som är hållbart. Det verkar inte vara mycket att ta efter.

Tittar vi på växthusgasutsläpp så släpper svensken ut 10 ton per person och år om vi lägger till import och drar ifrån export från den officiella utsläppsstatistiken. Vilken nivå vi måste ner på finns det många olika bud  på eftersom det är komplexa system och risker vi talar om, men de flesta ligger mellan 250 kg och 2 ton. Återigen verkar vi svenskar ligga en bra bit från målet och inte en särskilt bra förebild.

Många länder ligger på hållbara nivåer enligt Ecological Footprint-konceptet, och ligger betydligt bättre till än oss när det gäller växthusgasutsläpp. En del av dessa länder, främst sydamerikanska, ligger relativt högt på Human Development Index (HDI). HDI är ett sammanvägt mått på livslängd, utbildning och BNP. Även när det gäller lyckomätningar så hamnar de sydamerikanska länderna relativt högt.

När vi jämför vårt ekologiska fotavtryck per person och våra växthusgasutsläpp per person med många andra länder så verkar vi alltså inte direkt vara något föregångsland. Andra länder verkar ligga närmare till att kunna kombinera det goda livet med miljömässig hållbarhet.

En viktig fråga är hur brått det är att ställa om. Även om vi ser allvarliga förändringar redan idag som mer än väl borde motivera en så snabb omställning som möjligt så är en vanlig planeringshorisont hos många aktörer 2050. Detta årtal verkar ha sin härkomst från klimatfrågan och IPCC-rapporten från 2007, där olika utsläppsscenarior fram till 2050 redovisas. Den rapporten börjar dock bli lätt daterad, nya rön har kommit fram sedan dess som pekar på att det är mer bråttom. Grundantagandet att 450 ppm leder till två graders höjning av temperaturen är nu mer osäker, tröskeleffekter som vi ännu inte förstår kan leda till att det blir betydligt mer. Från 2009 har vi denna bild som visar vad som krävs för att vi ska klara tvågradersmålet med 67 % sannolikhet:

Minskningstakt på CO2-utsläpp för att klara tvågradersmålet med 67 % sannolikhet (beräknat 2009)

Att vi skulle lyckas vända de globala utsläppen 2011 förutsätter nog en rejäl finanskrasch -flera rapporter visar att vi fortfarande ökar utsläppen kraftigt. Lägger vi ihop denna bild med Hans Roslings pedagogiska bilder över hur pengarna är fördelade över världen och vi vill utjämna dessa extrema orättvisor så går det bara att dra en slutsats -vi måste i västvärlden så snabbt som möjligt komma på hur vi kan leva hållbart och också göra den omställningen så att resten av världen kan ta efter.


Bild av Hans Rosling som beskriver hur pengarna är fördelade i världen. Vi tillhör den miljard människor som har råd med flyg och omfattande konsumtion. En miljard ligger på "tvättmaskinsnivån", tre på elektrisk belysning och två miljarder ligger under tvådollarsstrecket.

Ibland hör jag argumentet att vi är så få i Sverige att det inte spelar någon roll vad vi gör. Att det är de stora bovarna USA, Kina och Indien som behöver ta sig i kragen. Få motargument till att vi behöver vidta åtgärder irriterar mig som det. Vore det så skulle vi lätt kunna lösa miljöproblemen med att dela upp dessa länder i storlekar som motsvarar Sveriges.

Vi svenskar behöver inse att vi är långt ifrån att kunna exportera en hållbar samhällsmodell och att vi, tillsammans med övriga länder, har ett stort ansvar för att ställa om så att vi kan visa hur man kan leva både goda och miljömässigt hållbara liv. Vi har en mycket stor omställning framför oss som kommer kräva både beteendeförändringar och teknikutveckling.

Men om medborgare, politiker, näringsliv, forskare, ingenjörer, föreningar, myndigheter, kommuner och regioner hjälps åt så är jag övertygad om att vi kan klara av att säkra det goda livet för oss själva, och för de som kommer efter oss.

Denna text är den första av 10 gröna omställningssteg som jag publicerar på Ecoprofile och Camino. I kommande omställningssteg kommer jag att fortsätta diskutera sätt att tänka när det gäller grön omställning och jag kommer också att vara mycket konkret med vad vi behöver göra. Jag hoppas att omställningsstegen kommer bidra med att skapa en klarare bild av vad som behöver göras. Jag hoppas också att det blir diskussion om stegen, de kan säkert förbättras.

Naturskyddsföreningens Svante Axelsson anar att även Carlgren har fattat galoppen när det gäller att sopa rent framför egen dörr:

"Det var också Andreas Carlgrens budskap i sitt tal på energitinget som börjande igår. Han framhöll vikten av att satsa på en grön ekonomi som producerar klimatsmarta produkter. Inget nämndes om att det skulle vara billigare att göra åtgärderna i andra länder i stället för på hemmaplan. Möjligen ett tecken på en omorientering efter klimatmisslyckandet i Köpenhamn. Nu kan vi inte längre vänta på att någon annan kommer att fixa klimatet. Vi får helt enkelt öka tempot i klimatarbetet själva och bevisa att det är de länder som sist lämnar fossilsamhället som är de stora förlorarna."

Absolut, Johan. Jag håller med om att vi måste sopa framför vår egen dörr och ändra vår konsumtion och våra vanor. Vad ska vi göra?

Jag har i texten indikerat var jag anser det är viktigast att sätta in åtgärder, och jag kommer i de nio följande omställningstegen bli mer konkret och utförlig. Men vill du ha tre riktigt snabba och konkreta punkter med en gång så varsågod:

1. Dra ner på köttätandet och välj ekologiskt producerad mat
2. Se till att huset du bor i är mycket väl isolerat, har individuell varmvattenmätning och har återvinning av energin i luften som ventileras bort
3. Dra ner på bilåkandet (bor du i stan: sälj bilen) och dra ner på/lägg av med flygandet

Inga särskilt lajbans tips kanske (jag ger pekpinnar, gud förbjude!), men de ger stor belöning i längden.

Johan:

"Naturskyddsföreningens Svante Axelsson anar att även Carlgren har fattat galoppen när det gäller att sopa rent framför egen dörr:"

Jag är rädd att det inte är en korrekt tolkning. Snarare handlar det nog om att säga någorlunda rätt saker men att göra något helt annat. Det är som när stadsplanerare pratar om att de bygger tät blandstad men i själva verket bygger funktionsseparerade områden där nästan alla ska ha bil (vilket de nästan alltid gör).

Med tanke på att Carlgren stödjer bygget av Förbifart Stockholm med argumenten att massbilismen kommer att bli hållbar om något eller några få årtionden så håller jag det tyvärr för totalt uteslutet att han skulle ha fattat galoppen. Någon omställning från hans sida kommer det aldrig att bli tal om. Pratet om grön ekonomi passar som hand i handske till den vanliga tillväxtpolitiken och betyder egentligen inget annat än att de ekonomiska julen ska rulla ungefär som förut, möjligtvis med inslag av produktkategorireklam som om den inte kom från regeringen skulle bli fälld för vilseledande marknadsföring (Ordet miljöbil är ett tydligt sådant exempel som är tillåtet i marknadsföringen endast tack vare att riksdagen har stiftat en lag där man använder begreppet).

Theodor, 

I Sverige påstås det finnas över 2 miljoner singelhushåll. Jag är en relativt frisk pensionär (78 år och lever kvar ensam sedan ca 2 år), i en onödigt stor lägenhet. Det som jag från och till har funderat på är varför det inte byggs relativt välanpassade småhus och lägenheter för singlar (bl.a. pensionärer som inte alls är i behov av någon sorts hemtjänst eller städhjälp) . Exempelvis ganska så kubformade tvåvåningshus som enkelt kan anpassas för fyra singlar (två i varje våning). Var och en har t.ex. två helt privata och låsbara rum och i övrigt välgenomtänkta övriga gemensamhetsutrymmen. Det är kanske ofta enbart en fördel om inte alla är pensionärer.

Åtminstone när det gäller pensionärer, förtidspensionärer m.fl. så bör de då samtidigt kunna ha ett liknande hus i Spanien eller andra sydliga områden under vintermånaderna. Under vinterterminerna bör då ett lämpligt antal studerande singlar kunna samsas att hyra husen eller lägenheterna i Sverige. Och på sommaren bör det vara lätt att hyra ut sydhusen till semestrande.

Byggs det exempelvis 10 000 hus resp. lägenheter för 40 000 singlar som kanske för närvarande ockuperar 40 000 stora och centrala storstadslägenheter, så blir ju alla dessa lägenheter lediga! Samtidigt som studenter och semestrande får åtskilligt mer att välja på.

Kruxet är att de olika singlar - i varje fall bland de pensionärer som jag diskuterat detta med - har väldigt många olika anledningar till att förslaget inte är särskilt intressant. En stor del av dem tycker att det är ganska så skönt att äntligen helt rå om sig själv.

Ursäkta att jag missat att svara dig Jonas. Din fråga är mycket intressant och det vore kul om du startade en ny tråd om det!

Apropå Svante Axelsson så får han en känga för sin teknikoptimism av David Jonstad här:
http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.394298/lastipset-david-jonstad

Jag förvånas över hur mycket miljödebatt handlar om VAD som skall göras mycket mer än om SYSTEMFELKOPPLINGAR som vi lever med.

Hellre uppmanar vi varandra att äta mindre kött än att vägra den penningmonopolen som tvingar fram en ökning av omsättning på minst 5% per år bara för att betala för själva penningsystemet.

Hellre prata om "housesharing" än huruvida vi kan kräva av politiker att skattesystemet slutar gynnar fossil-bränsle drivna lösningar trots att en isolering av våra hus - helst med skattelättnad skulle skapa jobb och minska framtida kostnader.

Inte heller diskuterar vi grunderna till varför vi fortsätta leva med industri kapitalism som i sin grundkonstruktion ser till att ojämlikheter växer och resurser förbrukas. Vi pratar hellre om blindheten för peak oil och teknik optimism.

Och vi köper ekologiska grönsaker hellre än att säger ett ord till våra politiker. Jag kan nästan guarantera att 90% av läsare av ecoprofile har aldrig uttryckt sin mening till deras lokala eller nationala politiker trots att dem fattat det mesta som uttrycks av Johan i artikeln ovan.

Hej Stephen!

Ansvarsfrågan är ständigt återkommande när det gäller miljö/hållbarhet/omställning. Min egen uppfattning är att alla är precis lika mycket ansvariga, varje individ och varje organisation. Därför blir också åtgärder på det egna planet lika viktiga som systemförändringar, och jag tror till och med att förändringar på det egna planet är nödvändiga för att politiker i en demokrati ska våga agera (vilken nytta gör en politiker som förespråkar höjd bensinskatt som sedan inte blir vald/omvald?).

När det gäller systemkritik så är det inte helt tomt här på Ecoprofile, se till exempel här:
http://www.ecoprofile.se/subject-4-Ekonomisk-tillvaxt.html
http://www.ecoprofile.se/subject-17-Jobb-och-arbetstid.html

När det gäller att prata med sina politiker så har du säkert rätt. Delvis beror det säkert på att det inte finns några bra kanaler för att prata med sina politiker. Jag har iaf aldrig blivit inbjuden att prata med politiker (nej, ett undantag finns, en lokal centerpartist ville ha mina åsikter om viktiga miljöfrågor innan valet). Här har ju omställningsrörelsen lyckats väldigt bra med kommunikationen i vissa kommuner, de har öppnat upp kanaler till de lokala politikerna. Jag har själv varit med och jobbat i ett dialogprojekt, Ekologisk stadsdel Majorna, där det gavs viss möjlighet att få träffa politiker i olika workshops. Men sen finns ju trots allt möjligheten i en demokrati att åtminstone grovt säga vad man vill vart fjärde år, genom att rösta.

I de omställningssteg som vi hjälps åt med här (där fortfarande hälften återstår att skriva) är syftet att visa på hur en verkligt hållbar livsstil kan se ut, med planetära gränsvärden, rimliga förhoppningar på teknikutveckling och utjämnade globala orättvisor som utgångspunkter. Den livsstilen ser väldigt annorlunda ut jämfört med vad som ofta diskuteras idag, även inom miljörörelsen. Att nå dit är en enorm utmaning och kommer säkert kräva det yttersta av alla, och säkert även sådant som kan klassas som systemförändringar.

Steve tar upp en intressant fråga: strukturförändringar kontra omställning light, som det gärna blir när man kommer in på VAD du som medborgare ska göra. Och vad som är möjligt att göra för en modborgare i vårt cementerade konsumtionssamhälle.

Visst ska man äta mindre kött, sälja bilen, inte flyga etc, men trots att det säkert är flera hundra tusen medborgare som gjort detta så står vi kvar och stampar i stort sett på samma ställe som för 10 år sedan, med lika stor energianvändning eller mer per capita. Hjulen bara rullar på!

Johan du skriver: I de omställningssteg som vi hjälps åt med här (där fortfarande hälften återstår att skriva) är syftet att visa på hur en verkligt hållbar livsstil kan se ut...

Är det verkligen er ambition att "visa på hur en verkligt hållbar livsstil" ser ut? I så fall lär det inte bli många som vill följa med på resan till det hållbara samhället. Ingen kan eller vill leva på i bästa fall 30 kWh per person (1 ton CO2-utsläpp?)och dag mot nuvarande 200 kWh.

Det är väl få av oss som jobbar med reell omställningen av samhället, som tror att det går att skapa ett hållbart samhälle samidigt som vi behåller vårt nuvarande ekonomiska system som förutsätter mer energi och mer naturresurser. Utan BNP-tillväxt krackelerar fundamentet för nuvarande samhällsordning att betala våra räntor och skulder.

Har svårt att se hur ett hållbart samhälle (resilient samhälle) ska kunna skapas utan en kollaps och nollställning av ekonomin. Och det verkar som vi är på god väg även om krafterna att bevara strukturerna är starka.

Först en rejäl ekonomisk kollaps, sen energibrist som grädde på moset, då först finns förutsättningar för att ett nytt samhälle ska kunna växa fram med helt andra strukturer än vad vi har idag. Detta kommer att innebära enorma umbärande och lidande för de flesta av oss.
Omställning för mig handlar om att förbereda sig för denna kollaps på alla plan staten, kommunen men framför allt fixa sin egen plan B tillsammans med andra, både i handling och mentalt. Ser fram emot  fortsättningen "visa på hur en verkligt hållbar livsstil" ser ut.

Martin Saar:  "Visst ska man äta mindre kött, sälja bilen, inte flyga etc, men trots att det säkert är flera hundra tusen medborgare som gjort detta så står vi kvar och stampar i stort sett på samma ställe som för 10 år sedan, med lika stor energianvändning eller mer per capita. Hjulen bara rullar på!"

Att flera hundra tusen medborgare i Sverige skulle ha gjort detta tror jag inte. Jag gissar att det rör sig om några hundra eller möjligtvis något över tusen personer. Globalt skulle det kunna vara hundra tusen men det påverkar inte mycket med tanke på att det finns åtminstone en miljard människor som har bil i hushållet och flyger ibland.

Utan BNP-tillväxt krackelerar fundamentet för nuvarande samhällsordning att betala våra räntor och skulder.

Varför skulle det göra det? Penningmängden kontrolleras som bekant centralt och om det behövs kan man helt enkelt trycka mer för att minska på skulderna genom inflation. Genom någorlunda kontrollerad inflation kan man således få ner skulderna. Jämför t.ex. med många bostadslån som under vissa perioder av 70 och 80 talet i princip försvann. Visst, för mycket inflation är inte bra men det är inte nödvändigtvis så att man måste upp på Zimbawe nivåer.

Martin, jo, ambitionen är att försöka visa vad en livsstil som håller sig inom planetära gränsvärden ser ut. Du håller nog med mig om att det finns en djup okunskap om det, även inom stora delar av miljörörelsen. Eller om det är en ovilja att inse att det måste innebära obekäma livsstilsförändringar. Vägen dit har jag svårt att sia om, men även om jag fortfarande hoppas på att det ska gå att göra en kontrollerad omställning så inser jag att risken är stor att kaos och samhällets upplösning kan bli det som gäller, på grund av finanskris, energibrist och olika former av ekosystemkollapser.

Stephen och Johan: Vill man komma i kontakt med politiker är det inte alls omöjligt. Inte minst under pågående almedalsveckan, men det finns också många tillfällen resten av året. Jag tror att det snarare främst är intresset att diskutera samhällsfrågor med politiker som sviktar.

@Roland: även om jag håller med om att det ofta lite väl svepande hävdas direkta samband mellan tillväxt och resursförbrukning mm så kan det vara intressant att nämna att överinflation av det snitt du pratar om ofta leder till mycket osunda vanor och livsval. Det exempel du nämner ledde bland annat till att man i princip fick pengar tillbaka på boendet om man lämnade stan och flyttade ut i de många villamattor som byggdes som avslutning av miljonprogrammet i vad som kanske något missvisande kallas gröna vågen. De ekosociala konsekvenserna av detta var givetvis förödande.

Inflation kan förvisso ha fördelningspolitiskt åtråvärda effekter men till syvende och sist innebär det alltid att saker ekonomiskt inte kostar vad de faktiskt kostar, vare sig socialt eller ekologiskt.

Alf Hornborgs "Myten om maskinen" verkar ligga i linje med omställningssteg 1. Blir intresserad av att läsa den när jag läser Daniel Pargmans recension/sammanfattning:

Tankarna är ovana och strider mot det mesta som vi har lärt oss i skolan, mycket av det vi ser på reklamaffischerna på stan och allt som vi kan se med våra egna ögon när vi blickar ner på våra smartphone-förlängda armar.

http://efteroljan.blogspot.com/2011/10/myten-om-maskinen-av-hornborg-2010.html

Jag lyssnade på Christer Sanne igår, som har räknat lite på hur snabbt vi behöver minska växthusgasutsläppen med utgångspunkt från att vi ligger på 10 ton idag och ska ner till 1 ton till 2050. Att dra en rak kurva håller inte menar han, eftersom man då får mycket stora procentuella minskningar på slutet. Istället bör man utgå från att ha samma procentsats årligen för att det ska vara möjligt, alltså en exponentiell minskning. Räknar man så, vilket jag absolut kan hålla med om eftersom det lär bli svårare att göra minskningar ju lägre nivåer man ligger på, så innebär det att vi ska ner till 3 ton till 2030. Det innebär att vi ska ligga på en årlig minskning på 7,5 %. Om vi börjar arbeta 30-timmarsvecka så räcker det med 5 %. Har vi så snabb minskning idag? Knappast.

Jag tror det blir missvisande att resonera i termer av någon form av kontinuerlig funktion. Att minska på växthusgasutsläpp sker företrädelsevis i mera distinkta steg: Byta bil från 180 g/km till 110 g/km =-1 ton (1500 mil/år). Minska körsträcka med 30% =-0,5 ton. Ställ om matvanorna =-1 ton. Energieffektivisera hemmet =-x ton och så vidare.

På kollektivnivå smetas förstås stegvisa förändringar ut en del. Samtidigt kommer en betydande andel av kollektivet knappast att agera frivilligt, utan först efter någon form av påtryckning genom lagar, skatter, morötter mm. Rimligt är väl att det blir ganska distinkta hopp även på denna nivå.

Jag tycker minskningstakten måste redovisas i relation till ett börläge. Det vill säga hur tänker vi oss att 1 ton CO2 per år kommer att se ut? Och vilka 9 ton ska då bort? Enligt denna beräkningsmodell kommer jag själv fram till ca 13 ton per år för hela mitt hushåll/min familj. Innebär detta att jag kan hävda att jag redan är nere på kanske 4 ton? Jag har tidigare fyllt i några lite mer detaljerade kalkylmodeller och där fått indiktioner på att ligga kring 3 ton. Så jag kanske redan är nere på ca 50% av min "personliga" andel av "mina" 10 ton. Jag kan visserligen se ytterligare möjligheter att skära i CO2-budgeten, men det är faktiskt svårt att se var det ska gå att ta så mycket som behövs för att komma ner på 1 ton. Frågan är också hur man ska förhålla sig till "overhead"-delen av utsläppen som var och en av oss måste ta på oss mera indirekt.

Nåväl, om jag försöker extrapolera mina egna förändringar till hela befokningen så ser jag en nödvändighet av radikala omställningar i de tre "stora" områdena boende, transport och mat. Av dessa är kanske boendet det trögaste, men samtidigt det området där det faktiskt har kommit igång ett förändringsarbete. Jag har egentligen inte analyserat området, men av det jag snappat upp så tycker jag mig ana en tendens att det skett riktade investeringar mot ett mer energieffektivt boende och att detta så smått börjar få genomslag. Jag tror att effekterna av energieffektiviseringar kommer att innebära öka under tiotals år framöver innan det så småningom planar ut.

När det gäller transporter så finns inte samma tröghet som för boendet. Här har det "kollektiva valet"en helt annan potential till snabba effekter. Detta syns med stor tydlighet i exempelvis cykelexplosionen i många svenska städer på senare år. Ett annat exempel är hur efterfrågan på snåla bilar har slagit igenom. Här handlar det om potentiellt drastiska effekter på bara några enstaka år. Tyvärr motverkas dock än så länge de positiva effekterna av att trafiken fortfarande tycks forsätta öka.

Maten är kanske det område där det händer minst. Det är väl snarare så att köttkonsumtionen fortsätter uppåt och som konsument har folk i allmänhet väldigt svårt att uppskatta hur mycket ett aktuellt matval har för betydelse och vilken potential som ligger i att välja något annat.

Ska man vara noggrann med att undvika katastrofal klimatförändring (vi har redan farlig klimatförändring enligt Johan Rockström), så är 1 ton per person 2050 inget bra mål. Det är de ackumulerade utsläppen som spelar roll. 565 mrd ton koldioxid totalt menar Bill McKibben om man gillar 80% sannolikhet att undvika överskridande av 2 grader uppvärmning. Siffran kommer från Carbon Tracker Initiative som i sin tur har plockat den från en Nature-artikel av Meinshausen mfl.

Dela 565 mrd ton på 7 mrd människor så får man 80 ton koldioxid per person. Men detta är ackumulerat fram till 2050. Ligger man på 10 ton (iofs växthusgaser) idag så har man bara 8 år kvar av dagens rika liv. Gå ner till 5-ton-liv så har du iaf 16 år på dig. 2 ton per år räcker i 40 år, dvs fram till 2050. Många skulle kunna gå ner till 5 ton på en vecka, om man bara vill, men sedan får man börja anstränga sig. Går man ner från 5 ton till 2 ton 2020 så hamnar man på (7x5) + (2x30) = 95, för mkt. Så förutom halvering imorgon och ner till 2 ton 2020 behövs antingen nedgång till 2 ton före 2020, eller nedgång till 1 ton före 2050. Ok, man kan räkna på lite olika kurvor, men vad jag ville säga är att 1 ton 2050 inte är något lämpligt mål. Vi kan däremot ligga kvar på 1 ton 2050 om vi minskar snabbt före dess.